Ett brev...
Mamma...
tankarna kommer och går, fanns jag där för dig fullt ut ända till slutet?
Jag vet att jag tänkte månaden innan du lämnade oss att jag skulle ta dig en kväll i rullstolen, gå ut tillsammans och titta på en solnedgång, ha dig bredvid mig och bara sitta där tysta och njuta. Bara du och jag mamma!
Det gjorde jag aldrig, varför tog jag inte med dig ut mer utanför huset, ut till din fina trädgård där du la många timmar varje vår och sommar. Höra dig prata om vilka blommor som hade börjat blomma eller vilket nästa steg var i rabatten. Jag vet att din ork inte var där, du satt mest och lyssnade och blundade när vi pratade med dig. Jag borstade ditt hår så försiktigt, både på Hospice men även hemma i huset. Gjorde jag det tillräckligt ofta?
Jag märkte ju hur skönt du tyckte det var. Varför smörjde jag inte dina torra fötter mer än vad jag gjorde? Också en sak som var avkopplande för dig. Jag vet mamma att vi hade många känslosamma samtal när jag hjälpte dig under toalettbesöken. Jag vet att det brast för dig där inne! Jag kommer aldrig glömma hur ledsen du var så många gånger, aldrig sett dig gråta så intensivt. Du som så ofta gömde smärtan och sa att den inte var så farlig för att inte oroa oss mer eller de gångerna du sa att nu hade du gråtit färdigt för den dagen och slutade gråta. Sista tiden gick inte det mamma...den starkaste mamman som finns tänkte jag!
Gången där jag inte hade varit hos dig på Hospice på hela dagen, när jag kom tillbaka till dig inne på rummet, där du låg i din säng och tittar upp på mig direkt när jag kom in i rummet...du sa att du hade saknat mig, du anar inte hur glad jag blev över att höra det. Och sättet du tittade på mig....det kommer jag aldrig glömma mamma. Jag gick fram till dig direkt och gav dig en lång kram, för som jag hade saknat dig med. Du ville gå på toaletten direkt när jag kom, jag hjälpte dig ner med dina ben, du stötte hela din kropp på mig när du reste dig upp och satte dig i rullstolen. Jag saknar dom stunderna mamma, det var de enda stunderna som vi kom varandra nära fysiskt, du höll om mig <3
Mamma....minuterna innan du lämnade oss, det är dom värsta minuterna i hela mitt liv. Dom sitter i mitt huvud, hårt och vill inte försvinna. Jag satt ju bredvid dig, men höll jag din hand? Att jag inte kan komma ihåg det, det känns så jobbigt. Jag vet att du visste att jag och Emma satt bredvid dig. Men allt gick så fort...och jag tänker även om du visste att du inte var ensam...så skulle du väl ändå få ha någon av dina flickors hand i din...
Älskar dig mamma
