Jag är inte stark!!!!
Jag ser vår fina trädgård här ute som börjar bli så fint grön och färgerna på alla olika blommor har börjat komma. Och jag tänker på hur gärna jag hade velat köra till mamma i huset och hjälpa henne fixa och dona bland hennes alla blommor. Vi två, sittandes på huk tillsammans och plocka ogräs eller bara att sitta och titta på mamma medan hon går runt och bara njuter. Små små saker som var mysiga då, hade jag gjort allt för att kunna få tillbaka.
Avundsjukan är oändlig, när jag ser andra tillsammans med sina mammor, när barnbarn träffar sina morföräldrar...det är en extremt jobbig tid som nog aldrig kommer bli lätt för mig att se. Jag försöker säga till vänner och andra att dom ska ta hand om tiden dom får tillsammans med sina föräldrar, uppskatta den tiden ihop och göra det bästa av den. Ja såna saker man som yngre inte riktigt lyssnade på och jag erkänner att det känns överdrivet ibland att säga det men det är ju inte förrän man verkligen förlorat någon nära som man verkligen förstår innebörden av alla de orden.
Trodde aldrig att man kunde sakna en person så mycket som jag saknar min mamma! Eller för den delen en vuxenfigur i mitt liv, att ha någon att ringa när jag behöver råd om mina barn, ringa nån som alltid lyssnar på mig och lugnar mig när jag behöver det...det har jag inte längre. Så nu idag så håller jag mycket inom mig och tar de saker jag tidigare tagit med mamma, ja dom tar jag själv. Det är väl en vanesak allt det här men känner inte att det har blivit lättare efter 1 och ett halvt år :(
Tar självklart mycket med Johan eller vänner men långt ifrån allt, en speciell trygghet och vissa ord kan bara en mamma ge!
Mina tjejer här hemma pratar om sin mormor varje dag fortfarande. Att hon kanske sitter bredvid dom i bilen, eller att mormor sitter på månen och tittar på oss. Dom kommer ibland med saker som hon köpt till dom och dom vårdar dom sakerna ömt. Vissa klädesplagg kommer dom ihåg att mormor köpt till dom och jag ser hur mycket dom tänker och sen kommer sorgsenheten i deras ögon. Finns en speciell låt som spelas då och då på radion, en låt som vi brukade dansa till ihop med mormor i hennes kök det halvåret vi allihop bodde där hemma. Varje gång vi hör den så blir tjejerna lika glada och dom sjunger till hela låten med den där speciella glimten i deras ögon.
Min bror sa en gång att jag ska vara glad över att mina barn har fått träffa sin mormor, och att det kommer ju inte hans barn kunna göra som ännu inte har några. Jag håller inte med och det är onödiga saker att säga. Hans barn kommer ju inte ha någon saknad efter sin mormor för dom har ju aldrig träffats utan jag har mina barns längtan, minnen och saknad efter mamma nu varje dag att bearbeta tillsammans med dom.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Har en sista sak att säga idag...ta mig inte för givet!
