Du finns alltid hos mig mamma!
"Du finns i vinden som smeker vår kind,
Du finns i solen som värmer vårt skinn,
Du finns i regnet som faller som tårar,
Du finns alltid hos oss."
Den värsta dagen i hela mitt liv var här. Nu hade vi kommit till den dagen vi aldrig skulle vilja komma till!
Pappa ringde mig på morgonen måndagen den 2 Sep förra året, han berättade att mamma hade blivit rosslig i andningen. Och det visste vi allihopa att det inte var ett bra tecken. Jag blev stressad och ledsen, skyndade att klä på barnen som stod i hallen och bara tittade på mig, undrandes om vad som hände och varför jag var ledsen. Alicia sa: - Mamma, du ska åka och ta hand om mormor nu! Sedan berättar hon för Alva att vi inte vet hur länge mormor finns kvar och att hon kommer komma upp i himlen. Sedan börjar Alicia att gråta, Alva står bredvid och bara lyssnar.
Jag stressade till dagis och lämnade tjejerna. Gjorde världens sämsta lämning där kommer jag ihåg. Och jag förklarade så gott jag kunde för personalen vad som hade hänt. Jag vinkade på barnen i fönstret och körde till mamma och pappa. Aldrig varit så ledsen eller stressad som jag var på vägen dit. Hade oro i hela kroppen och det kändes som jag skulle kräka hela vägen.
När jag kommer till Finjasjön i Hässleholm så flög det svalor precis framför bilen, 3 gånger. Jag fick ett litet leende på läpparna och minns att jag tänkte:- Jag ser dig! Då fick jag på något sätt en bekräftelse på att mamma var på väg ifrån oss.
Jag kommer till huset och skyndar mig in, går in till mamma i tv rummet och jag bryter ihop fullständigt. Jag fick panik när jag såg vilket skick mamma var i. Hon låg med munnen öppen, hon hade blivit ännu smalare, jätte rosslig andning och hon reagerar inte på att jag är där.
Första gången som mamma inte tittade upp när jag kom :(
Jag satt där tyst en bra stund och höll hennes hand. Böjde mig sedan fram och berättade för mamma att jag var där. Efter en stund märkte vi hur orolig mamma blev, hon andades snabbare och gjorde lite ljud ifrån sig. Så jag och pappa sprutade in lite lugnande i armen på henne. Jag sa till mamma att hon inte var ensam, att det alltid var någon som satt hos henne, hur mycket vi älskade henne och att hon hade varit den bästa mamman. Och vi sa hur mycket vi skulle sakna henne. Några gånger hörde både jag och Alex att mamma sluddrade fram 2-3 stycken JA. Väldigt otydligt men vi hörde att det var det hon sa.
Jag och Emma satt bredvid mamma när allting gick så väldigt fort. Mamma fick snabbare andning med lite pauser emellan. Sedan tog hon 4-5 andetag utan att hon var rosslig, 4-5 jättefina och lugna andetag. Sedan såg vi att mammas bröst var helt stilla! Det knöt sig i min mage och jag skrek efter pappa. Sedan tog mamma 2 andetag till....sen var mamma borta!
Jag och Emma satt på varsin sida om mamma när hon lämnade oss. Går inte att beskriva känslan att se sin mamma helt stilla och vi bara väntade på att hon skulle börja röra på sig igen. Eller att hon skulle krama min hand när jag höll i hennes, men istället gled den bort och jag fick hålla i den hårdare.
Alla i familjen samlades runt mamma, kramade och pussade på henne. Ingen av oss ville släppa mamma! Jag har förlorat min älskade mamma, 56 år gammal bara. Och mina barn sin älskade mormor.
Jag har så svårt för att skriva allt det här, tårarna bara rinner nerför mina kinder just nu så fortsätter skriva en dag snart igen!
URL: http://purplewitch.blogg.se
<3