Så sjukt allting känns!!!

Publicerat 2014-12-16 00:42:00 i Allmänt
 
Det har funnits många tillfällen där jag gråtit inför pappa, och att han inte ens då gått fram till mig och gett mig en kram. Eller bara säga att han förstår varför jag mår dåligt, och att han finns här för mig. Att längta efter en pappas famn men inte få den ....det är tufft i allt det här eländet. Att jag många gånger gått förbi en okänd kvinna eller man som sett snäll ut och jag bara känt att jag hoppas ni bara går fram till mig och kramar om mig. Det känns så oerhört konstigt för mig att ens tänka så, men jag har ju förstått att det är min övergivenhet jag känner. Var är min tröst och fadersfigur, en vuxen som jag vet alltid finns där för mig när jag behöver svar....
 
Jag har lärt mig att sköta saker helt själv många gånger. Har varit svårt och är svårt men jag har förstått att jag inte kan gå och vänta på en viss figur i mitt liv, ingen kommer någonsin bli som mamma och min egen pappa har hittat den rollen han vill vara...dock utan sina barn knappt i hans nya liv. Känns extra jobbigt för vi alltid haft en bra relation jag och pappa, hade vi inte haft det under alla år, så hade det nog känts lättare nu.
 
I slutändan får väl jag också lyssna bara på mig själv och göra det som jag orkar. Alla gör vi våra val, och jag skäms inte över något, för jag har verkligen gjort och försökt nå ut till pappa. Men mina krafter är helt nere i botten, så orkar inte vara ledsen för det här också varje dag. 
 
Jag är såååå arg....och besviken och ledsen! Och sååå trött varje varje dag! så förbannat tråkigt nu, vet att det är dags att försöka bli gladare men det e fan inte så lätt. Att höra ens äldsta dotter säga just det:-Mamma, du e aldrig glad :( 
 
....ja vad ska jag säga!!!!! 
Direktlänk, 2 Kommentarer

Kommentarer:
H
2014-12-17 @ 08:14:33

<3

Anette
2014-12-19 @ 15:38:15

Jag önskar jag kunde säga något som hjälpte.
Vad som helst - bara det hjälpte...
Men det hjälper ju inte!
Trots att jag tycker och tänker precis som du gör.
Sist jag träffade Simon, Emma och fina Sebbe pratade vi bland annat om detta - och jag vet att de är exakt lika ledsna inuti. Simon - hur stor han än tycker att han är så är han jätteledsen och känner precis som du.
Jag grät krokodiltårar av att höra hur det blivit (och jag vill inget hellre än att bara ge honom en j-la omgång...)
Och det är just där jag inte riktigt fattar hur han tänker! Är inte ens barn det bästa man har i världen? De enda man skulle offra allt, allt, allt för? Jag fattar inte...
Jag fattar verkligen inte...
Men ni blir aldrig ensamma - för ni har faktiskt varandra. Jag bara hoppas och önskar att ni just nu hade orkat träffats lite mer.
Och jag saknar er enormt mycket...




Kommentera inlägget här:
Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

enangeltillmamma.blogg.se

Min bästa vän och mamma- Följt dig genom 5 tuffa år med cancern. Samtidigt som jag brottats med så mkt annat negativt som hänt på en och samma gång. Och jag frågar mig själv varje dag: Varför!? Kommer jag någonsin att må bra igen? Och varför är psykisk ohälsa ett så laddat ämne? ********************************************* "Var inte rädd för att se sörjande gråta. Vi är inte arga. Vi saknar en vi älskar"


Lotta


Om mig

När man har hållit masken i 5 år på jobb och utåt så tar det till slut stop. Jag har 2 underbara döttrar och sambo, bor i vårt drömhus....men hela min tillvaro har helt rasat samman på sistone! När ska man bara få vara och njuta...utan en massa negativa saker som kommer på löpande band. Jag vill dela med mig av allt till er men framförallt berätta om min älskade mamma. En mamma som ingen annan!

Kategorier
Arkiv
RSS 2.0