1 vecka på Hospice
Jag trodde in i det sista att jag skulle klara av att gå till jobbet i mitten av Augusti förra året men med tanke på hur slutkörd jag var både fysiskt och psykiskt så var det inte möjligt. Så jag hade tid hos psykologen vid 9 den dagen och tid på vårdcentralen kl 14, jag var hos psykologen där på morgonen och sed åkte jag in till Lund för att snabbt köpa present till Alva som fyllde år veckan därpå. När jag står i kassan så ringer storebrorsan och berättar att mamma inte alls mådde bra. Hon skulle på strålning av sitt öga men hon orkade inte ens gå av bilen. Jag blev jätteledsen och stressad, körde till sjukhuset i Lund och in på strålenheten för att försöka hitta mamma. Efter en bra stund, efter ha irrat omkring där inne ledsen och fått hjälp av alla möjliga som jobbade där kom jag till slut in till rummet där mamma låg och brorsan satt bredvid. Jag bryter ihop fullständigt för jag hade aldrig sett mamma i det skicket som hon var. Hon är blek, jätte hög puls, lågt blodtryck, kallsvettig och knappt kontaktbar. Trodde det var mammas sista dag i livet! Läkaren där sa att mamma skulle åka med ambulans till Hospice i Kristianstad men att det kunde dröja innan den kom.
Hospice?? tänkte jag! men är vi verkligen där nu!? Det kändes overkligt och sorgset att mammas dagar var räknade nu. Vi visste att detta kunde hända men när man väl är där så fattar man det inte. Jag googlade och läste på om det och "I livets slutskede" kändes bara helt ofattbart.
Jag och brorsan satt där i några timmar med mamma och kom överens med pappa att möta oss i Kristianstad istället. Vi hade 2 bilar så vi körde efter mamma i ambulansen. Vi kom in bara en liten stund efter mamma på Hospice, hon hade blivit lite piggare av droppet. Vi blev lättade! Jag, brorsan och pappa sov på Hospice hela den helgen med mamma. Fanns ett rum bredvid mammas till närstående. Det gick verkligen upp och ner med mamma, ena dagen var hon så trött så hon mest sov hela dagarna och hade så ont så hon grät, andra dagar var hon relativt pigg så hon orkade följa med i rullstolen ut på balkongen och äta frukost med oss.
Jag följde med mamma på toaletten många gånger. Ibland gick det bra att jag var där inne med henne men ibland ville hon vara själv. Hon kunde inte gå själv där utan vi fick hjälpa henne med allt. Ibland låste hon dörren fast hon inte fick och vi fick stå utanför och tjata på henne att öppna. Vi sa till mamma att kalla på oss när hon var färdig där inne men det var flera gånger som hon inte gjorde det utan gick ut själv fast hon knappt kunde hålla balansen eller gå. Jag trodde först att hon ville att sköterskorna skulle följa med henne på toaletten men det kom fram sen att mamma ville att jag skulle göra det. Så vissa nätter väckte pappa mig för att mamma ville att jag skulle följa med henne in dit. Det kom alltid väldigt mycket känslor när vi var där inne tillsammans, att hon inte fattade hur det kunde gått så snabbt de senaste dagarna och att hon tyckte det var förnedrande när jag sa att jag kunde torka henne efter toalett besöken. Alltid ledsen när vi var där inne bara vi två och hon sa att hon hade ont i hela kroppen. Det var så otroligt jobbigt att se henne så ledsen. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kramade om henne och frågade om hon inte ville mer och då virrade hon på huvudet. Jag sa till henne att det var ok att släppa taget och att det var dags att hon skulle tänka bara på sig själv.
Jag kommer ihåg en kväll då jag och mamma satt ute på balkongen och rökte, hon hade haft så ont hela dagen och det hjälpte inte på samma sätt med smärtstillande längre. Sköterskorna sa att det nog var bäst att ge henne så mycket smärtstillande varje dag så hon mest sover, för ont skulle hon absolut inte ha. Mamma började gråta ute på balkongen och sa att det var så mycket hon ville göra. Resa till Mexico igen sa hon, hon ville se sina barn och barnbarn växa upp och hon ville bli gammal med pappa. Sist sa hon att det blir aldrig som man tänkt sig.
Hon hade fått svårare att svälja mat och vatten efter några dagar på Hospice. Hon samlade mat i munnen som jag senare fick henne att spotta ut. Hon hade nästan alltid munnen öppen, den blev torr och vi fuktade hennes läppar. Jag torkade hennes ögon varje morgon som hon verkade tycka var skönt och avslappnande. Allt hon gjorde gick så väldigt mycket långsammare, som hon själv sa att hon tyckte var jobbigt. Sen märkte vi att hon var med oss mer än vad vi trodde. Hon kunde ligga och snarka i sängen och vi andra diskuterade något som hände på tv:n när mamma helt plötsligt sa något om det vi pratade om. Så hon verkade höra allt fast vi trodde hon sov. Jag läste på om tecken på livets slutskede och det att hon inte kunde svälja var ju ett av dom. Letade tecken på henne dagligen och vi undrade om mamma hade dagar eller veckor kvar. Hon sa att hon inte orkade mer men att hon skulle försöka vara kvar tills Emmas bebbe kom.
Alicia och Alva hälsar på mormor på Hospice!
Till Hospice vill ju verkligen ingen vilja komma, där är ju personerna som ligger på väg ifrån oss. Men tiden där ser jag tillbaka på som en mysig tid. En tid jag aldrig någonsin kommer glömma. Fick mycket tid tillsammans med mamma, vi satt och fikade på balkongen när hon orkade, vi hade våra samtal när vi satt och rökte ihop och jag tände alltid ljus på kvällarna inne i rummet och vi satt bredvid mamma som låg i sängen och kollade på film. Vi allihopa var där bara för mamma och hjälpte henne med allt. Vi gjorde det som sköterskorna egentligen skulle göra, inte för att vi var tvungna utan för att vi ville! Sköterskorna var helt underbara där och gav oss mycket egentid med mamma. Kuratorn däremot tyckte inte mamma om, hon var för rättfram om att mamma skulle dö så mamma kände efter att hon pratat med henne om det att hon ville åka hem. Läkaren var inte heller en av mammas favoriter, alldeles för rättfram hon också och inte vidare sympatisk tyvärr. Läkaren sa på Hospice att det handlade om dagar, inte veckor som mamma hade kvar. Det visade sig att läkaren hade fel där!
Mamma sa att hon ville dö hemma. Och att höra sin mamma säga så är helt fruktansvärt. För man kunde inte förstå att vi var på väg dit ändå på något sätt. Läkaren rådde oss att vara kvar på Hospice med mamma men det var ju upp till mamma vad hon ville faktiskt. Och hon ville hem!
Sista natten på Hospice var inte bra alls, mamma hade ont länge och mycket och hon kom inte riktigt till ro. Hon sov väldigt mycket och hon ville inte äta någonting alls. Hon kunde bara öppna ena ögat pga tumören i det andra och man såg hur gnistan försvunnit i ögat på henne. Hon såg bara så trött ut lilla mamma!
Hej Lotta,
Så otroligt fint skrivet......
Hoppas du kommer ut lite o får njuta av d härliga vädret:)
Vi måste ses snart igen och ta med alla barnen så de kan röja lite:)
Många många kramar//Linda