Mamma är hemma!
Mamma kom hem till huset på em i mitten av Augusti förra året. Hon hade sjuksängen i vardagsrummet och vi fick även rullstol till henne. Hon kändes så lugn efter hon hade kommit hem och hon sa att hon tyckte det var skönt att vara hemma. Hennes lever upptog största delen av hennes mage och hon klagade ständigt på att hon hade ont. Så vi var oroliga över att hon skulle få vätska i buken och i lungorna. Hon ville inte äta och vi såg hur tunn hon blev för varje dag som gick. Hela familjen var där hemma för att hjälpas åt att ta hand om mamma.
Kvh (kvalificerad vård i hemmet) kom 2 gånger om dagen med smärtstillande och för att sätta dropp inför natten. Mamma fick en smärtpump, så varje gång vi märkte att hon blev lite orolig eller sa hon hade ont, så tryckte vi på en knapp så fick hon automatisk smärtstillande direkt in i kroppen. Den var verkligen jättebra, även fast vi tryckte väldigt ofta på den.
Kvh (kvalificerad vård i hemmet) kom 2 gånger om dagen med smärtstillande och för att sätta dropp inför natten. Mamma fick en smärtpump, så varje gång vi märkte att hon blev lite orolig eller sa hon hade ont, så tryckte vi på en knapp så fick hon automatisk smärtstillande direkt in i kroppen. Den var verkligen jättebra, även fast vi tryckte väldigt ofta på den.
Vi märkte försämringar för varje dag, hon blev mer och mer orolig, drömde mardrömmar och yrade. Innan klarade vi av att ta henne själva till toaletten men till sist gick det inte att bara vara 1 person att göra det utan snarare 2 eller fler. Hon blev extra känslig pga kortisonen som gjorde att hon lätt fick blåmärken och hon sa vid några tillfällen att det gjorde ont när vi tog på henne. Vi gick varje dag, kväll och natt och undrade hur lång tid vi hade kvar med mamma. Hon sov knappt på nätterna utan var mest ledsen och sa att hon ville gå upp från sängen för hon kände sig låst där. Och vi märkte hur mycket hon grubblade på saker, satt ofta och blundade och bara lyssnade på oss.
Jag blev så glad vissa gånger när jag pratade med henne och hon öppnade ögonen och tittade på mig länge länge....sen fick man ibland ett litet leende och en skymt av gamla mamma. Men det var inte ofta. Mamma var inte mamma längre!
Det går inte att förklara känslan att se sin mamma försvinna för varje dag som gick. Jag blev så glad varje gång jag frågade henne om hon ville följa med ut på trädäcket och hon sa ja. Jag hjälte henne ner med hennes ben från sängen, tog tag om henne och hon stöttade sig på hela mig och höll om mig medan jag satte henne i rullstolen. Det var de enda "kramarna" jag fick så ibland höll jag kvar henne i min famn extra länge.
Något som jag har kvar i huvudet nästan varje dag är något hon sa när vi fick reda på att Emma skulle ha bebis, hon tittade på mig djupt in i ögonen och sa: -Ta hand om henne!
Ett mysigt minne vi alla har kvar, var första kvällen efter mamma kommit hem. Pappa hade gjort pasta carbonara och jag och Alex hade dukat på köksbordet. När maten var färdig och alla var på väg till köks bordet för att sätta sig frågar mamma om vi inte kunde äta i tv rummet istället. Vi sa att maten var klar och att vi redan hade dukat. Men mamma gav sig inte utan sa att hon skulle kolla på serien "Once upon a time" med en bestämd röst. Jag och Alex kollar på varandra och börjar skratta. Ok då, klart att mamma skulle kolla på den. Så vi bar in ett bord i tv rummet som inte fick plats där pga mammas sjuksäng, dukar om på det bordet och pappa slänger i pastan i kastrullen igen för att värma den. Och vi sitter där hela familjen och kollar på mammas favorit serie "Once upon a time".
Jag hade tänkt ett tag på att jag ville göra en tatuering tillsammans med mamma och hade sagt till henne att hon fick välja fritt vad vi skulle ha. Storebrorsan och Emma blev också sugna på det så vi bestämde oss för att göra likadan. Mamma älskade kolibris och fjärilar och hittade en kolibri på nätet som hon direkt tyckte om. Jag ville ha något mer än bara fågeln så hittade "mamma" på språket Khmer- språket i Kambodja!
Och mamma ville även ha sin favorit blomma Hibiskus med och våra namn.
Tänk att vi hann göra den tillsammans!
Du skriver så fint Lotta!