Vad har JAG gjort?
Att få frågan: -Hur är det? har aldrig känts tuff att få tidigare. Men nuförtiden är det den frågan jag fasar mest över att få höra. Det är ju inte bra med mig och det har det inte varit nu på väldigt länge. Så att gå 5 månader på jobbet, våren innan mamma dog, och hålla huvudet uppe, le och vara glad och säga varje dag att det är bra....det orkar jag inte längre. Sedan mamma dog så har jag inte gömt mig bakom en fasad längre, för jag har inte orkat. När folk har frågat mig hur det var så sa jag bara att det inte var så bra, eller har jag vänt en fråga direkt till dom om något helt annat! Vilka reaktioner man får när man säger att man inte mår bra...det tänker jag mycket på. Är vi verkligen i i ett sånt samhälle där man inte får visa att man mår dåligt!?
Att folk ska bli så otroligt obekväma när man egentligen bara är ärlig och säger som det är. Jag märker ju så tydligt att dom inte vet vad dom ska säga och deras blickar säger mer än dom tror. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad man ska säga...tro mig, jag vet det. Men varför ska man alltid, alltid börja med frasen- Hur är det? varje varje gång man träffar någon. Jaja...en fundering jag haft länge!
Så det är ok att visa och säga att man inte mår bra, för det är ju bara ens egna energi man kör slut på i längden ändå. Psykisk ohälsa är så vanligt idag. Och att kunna säga till sig själv att det inte är konstigt att jag mår så här och att det kommer ta tid...det är helt ok! Den inre stressen man har när man inte mår bra, den är jobbig. Enormt jobbig! Men att pusha sig själv att ta små små steg varje dag, det hjälper nog lite iallafall. Brister gör jag lätt, tårarna kommer när jag minst anar det. Jag kan gå förbi en kvinna som har något litet som påminner om mamma och tårarna kommer, eller när mina barn säger något minne dom har från mormor....så kommer tårarna igen. Det krävs inte mycket :(
Sen har ju funderingen kommit och gått lite då och då hela tiden under den här skit perioden: Vad har jag gjort för att få allt det här?? Varför har allting kommit samtidigt? Och ensamheten jag känner varje dag...utan att ha varken mamma eller pappa här hos mig, som bara kan krama mig, hålla om mig eller att säga till mig att allt kommer bli bra igen! Det saknar jag!!
Du, det där tänker jag också ofta på. Det värsta ord jag vet är faktiskt "God morgon". Jag hatar att säga det och avskyr att höra det. Fastän de flesta säger det i ren välmening och som en hälsningsfras när man träffas. Jag svarar alltid bara "Hej" tillbaka för att undvika säga det där hemska "God morgon". För vad vet de egentligen om min morgon??!
Att må dåligt psykiskt är så jävla energikrävande att det inte ens går att börja beskriva med ord. Tröttheten och ledsamheten över att aldrig få vara glad. Att vara så mentalt trött att man inte orkar klä sig knappt - och ändå så måste man. Nej - det är inget jag önskar ens min värsta ovän.
Om du haft pappa där som kunde hålla om dig och ge dig de där kramarna du så innerligt behöver och ber om - hade det känts bättre då? För egentligen har du ju inte förlorat honom - han finns ju faktiskt där. Han har gjort saker du inte håller med om och tycker om, men han finns ju faktiskt där och skulle kunna hålla om dig en stund om du hade mått bra av det. Ni behöver inte vara överens i sakfrågan, men som pappa är jag övertygad om att han älskar dig oerhört mycket och också skulle må väldigt bra av en kram.
Det är bara vad jag tror - jag har absolut ingenting med det att göra men jag vet vad kärlek är, jag vet hur det är att må dåligt psykiskt och jag vet vad sorg är...
Och glöm inte bort Johan (fast det vet jag att du inte gör). Han är för dig vad Patrick är för mig - den bäste man kan hitta på jorden! Den som skulle gå till jordens slut för din skull!
Du ÄR inte ensam.
Älskade Lotta - om du anar hur modig och duktig du är och hur hårt du jobbar just nu?. Och det kan ju bara bli bättre, eller hur? För så hemskt mycket djävligare än det har varit kan det väl ändå inte bli? Så då måste det betyda att det blir bättre... Logik...
Jag vill berätta att jag tänker på dig väldigt ofta - och då är jag ärlig när jag säger det och det är inget jag bara slänger ur mig. Jag pratar med Simon en del och med Emma alltför ofta, men jag ser att Sebbe gör stora framsteg och jag hoppas att vi kan få träffa honom nu om någon vecka. Men jag tänker på dig med hela mitt hjärta! Varma tankar...