Jag och pappa har alltid stått varandra nära, så att det skulle bli så som det är idag...det trodde jag inte ens var möjligt.

2 månader efter mamma lämnat oss, hade jag ett telefon samtal som har  förändrat allt ännu mer i familjen. 

Pappa hade träffat en ny kvinna!!!

På något sätt så kände jag det på mig, för jag kände inte igen pappa i vissa samtal och jag blev misstänksam. Mycket riktigt så var det jag kände rätt....och allt förändrades mellan oss.

Att han har ljugit oss barn rätt upp i ansiktet...det tog hårt! Men ännu hårdare har det tagit att vi alla har kännt oss ensamma i sorgen. Vi pratade och pratar knappt om mamma och vi bearbetar det verkligen inte tillsammans i famijen. Jag kommer ihåg att jag läste en bok och att jag blev så avundsjuk när personen i boken berättade att han aldrig hade klarat det utan sin familj. 

 

Att känna att pappa inte fanns där för mig i mitt mående, är väldigt tufft. Att bara bråka i varje samtal vi hade, ont i magen varje gång han ringde och att han egentligen aldrig frågade eller förstod hur jag mådde. En enorm besvikelse men enligt psykologer och läkare som säger att det är hans sätt att gå vidare. Men jag förstår bara inte hur man kan strunta i sina egna barn och barnbarn för att fokusera 100 % bara på sig själv. Jag tycker inte det fungerar så, och vi behövde ju vår pappa mer än någonsin efter mammas död <3

 

Än idag, mer än 1 år sedan mamma lämnade oss...så kan jag inte ens prata om henne eller pappa för jag bara brister i gråt totalt. Att känna sig så otroligt ensam i all den här skiten...var och är verkligen ingenting jag ville skulle hända. Jag saknar en vuxenfigur i mitt liv, även om jag är vuxen själv...så behöver man ändå sin mamma eller pappa. Men det känns som jag har förlorat båda två!

 

Hur mycket ska jag gå igenom och bearbeta för att kunna hitta tillbaka till mig själv igen!?