Mitt i all sorg och bearbetning över allt som hänt kom kallelsen till cellprov. Hade haft cellförändringar ca 1 år tidigare , så efter att ha väntat de 3 månaderna man ska göra inför ett nytt test så hade de läkt ut av sig själv. Så jag gick dit med väldigt blandade känslor när jag fick kallelsen den här sista gången för några månader sedan. Mycket riktigt så hade jag cellförändringar....igen! Jag hade kännt det på mig på något sätt, konstigt nog.

 

Så skulle jag vänta ytterligare 3 månader innan nytt test kunde göras. De månaderna blev jobbiga, för jag kunde inte "bara" fokusera på bearbetning av mamma, jobb situationen och ansvaret jag kände för min familj. Nu kom det något annat i vägen. Har jag cancer?? Mycket frågor i mitt huvud och tänkte att jag ville inte att mina barn skulle få se mig sakta försvinna så som jag gjorde med min mamma. Värsta mardrömmen!

Har man sett cancer så nära som jag gjort så blir det lätt att man tänker negativt. Har ju sett vad det gör med människor och hur fruktansvärt orättvist det är. Så jag gick här hemma och var nästan övertygad att tiden för cellgift och alla läkarbesök hade kommit till mig. Och att jag då skulle få träffa mamma igen! Man tänker sjukt och alldeles för negativt när man inte mår bra.

 

Jag gick på kontroll efter de 3 månaderna och förändringarna var fortfarande kvar. Så jag gjorde en biopsi av livmodertappen som inte var vidare rolig. Gjorde ont och jag bröt ihop där i gyn stolen och sköterskorna blev obekväma och visste inte riktigt vad dom skulle säga eller göra. Det enda en av dom sa var: -Livet är jobbigt just nu! Och så försökte den andra trösta mig. Jag tänkte och tänker ofta varför allt har kommit på en och samma gång...varför ska jag vara med om allt det här!?

 

Orolig väntan på svaret på biopsin...som var NEGATIVT! 

En liten lättnad iallafall i allt det här mörkret. Trodde jag skulle bli mer glad och lättad än jag blev, men det var väl svårt att ta in för mig med allt annat runt omkring.