En dag som finns med mig än idag...

Begravning...min egen mammas begravning! Den där hemskt jobbiga dagen med magont från jag vaknade tills jag gick och la mig på kvällen. Ville på något sätt bara att den dagen skulle snabbt gå förbi och det enda jag satt och tänkte på i kyrkan var att springa ut därifrån.
Allt gick så bra det kunde, prästen läste upp alla fina saker vi berättat för henne om mamma. Hur mycket familjen betydde för henne, hur glad hon var över att hon hann vara med på min lillebror Simons student, hur hon älskade att resa och att hon hann träffa Sebastian, att mamma och pappa firade sin 34:e bröllopsdag bara en tid innan hon dog och att vi alla var där hos henne när hon fyllde år i Juli. Vi hann med mycket på slutet med mamma, men ändå lämnade hon oss alldeles för tidigt!
 
Det var många som kom till begravningen och många många fina blommor till henne. Ett tecken på hur mycket mamma betydde för många. Och ändå sa hon ofta hur ensam hon kände sig!
 
                                                Alicia och Alva säger hej då till mormor <3
 
 
Att höra sin stora dotter sitta och gråta i kyrkan så högt och så mycket...det skär i ens hjärta kan jag säga! Hon var helt förstörd och jag försökte trösta henne så gott jag kunde men det var inte lätt när jag själv var så ledsen.
Jag visste att tiden efter skulle bli otroligt jobbig...och jag hade rätt! 
Båda tjejerna frågade efter mormor dagligen och fortfarande idag...1 år senare! Många tårar och frågor som jag och Johan gjorde och gör vårt bästa för att svara på.
 
Efter begravningen så nästan sprang jag ut från kyrkan och jag bröt ihop fullständigt utanför. Kommer knappt ihåg vilka som kom fram och gav mig en stor kram...för jag var någon annanstans i huvudet.
Vi hade ingen mottagning efteråt utan vi i familjen åkte hem själva till huset och fikade. Bara vi...och det är jag så glad för nu i efterhand att vi valde att göra. Åt middag och hade mammas kort framför oss på bordet. Kändes tomt och konstigt, att veta att mamma aldrig mer skulle sitta med oss vid bordet. Mammas skratt och bus med barnen, det skulle för alltid vara borta! Mamma, mormor och svärmor...vi saknar dig varje dag!
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

enangeltillmamma.blogg.se

Min bästa vän och mamma- Följt dig genom 5 tuffa år med cancern. Samtidigt som jag brottats med så mkt annat negativt som hänt på en och samma gång. Och jag frågar mig själv varje dag: Varför!? Kommer jag någonsin att må bra igen? Och varför är psykisk ohälsa ett så laddat ämne? ********************************************* "Var inte rädd för att se sörjande gråta. Vi är inte arga. Vi saknar en vi älskar"

RSS 2.0