Vardagen blev otroligt jobbig, det som var så lätt för mig att genomföra tidigare var nu svårare än någonsin. Jag glömde saker hela tiden, otroligt tankspridd och kände mig vissa gånger dum i huvudet- För jag kände inte igen mig själv. Jag blev sjukskriven månaden innan mamma dog, och bara att vara sjukskriven var och är ett stort misslyckande för mig själv. Aldrig varit det tidigare och jag var den som gick till jobb även om jag kände mig lite sjuk, stannade inte hemma så lätt med andra ord. 

 

Så att gå till Ica och handla, livrädd för att träffa någon man kände, tittandes ner i golvet hela tiden...det var något nytt. Sminket försvann för inte ens det orkade jag göra om dagarna. Jag har några vänner som har fått lära sig att hantera ångest länge. Jag har nog aldrig insett hur jobbigt det kan vara i och med jag själv aldrig haft det. Men att känna ett sånt tryck över bröstet samtidigt som man har svårt att andas, jag visste inte vad det var första gången jag hade det. Tur att min bästa vän var hemma hos mig då som kunde konstatera att det var en panikångest attack jag hade. Vilken fruktansvärd känsla, och det kändes som det kröp i hela kroppen för jag visste inte var jag skulle bli av. Och tårarna forsade ner för mina kinder. Så efter den dagen kom den där ångesten smygandes fram med en början någon gång om dagen, till nästan alltid dagligen nu idag. Illamående och ont i magen på det gjorde och gör det allting så otroligt svårt. Och sätter man krav på sig så som jag gjorde så blir det misslyckande på misslyckande- för mig själv!

 

Dålig mamma- Dålig sambo- Dålig vän....vilken frustration att känna så. Att inget jag gjorde var bra nog, även om många runt mig sa att jag inte skulle känna så, för det var inte sant. Så kände jag det så innerligt själv, så då spelade det ingen roll vad andra tyckte. För jag var ju inte där till 100 procent. Mitt huvud var ju bara med mamma, bilden hur hon såg ut när hon dog- den finns där dagligen än idag. 

"Försök se mamma som hon var när hon levde" sa många till mig. Men det är inte så jäkla lätt. Och onödiga kommentarer som att "livet går vidare" kan jag vara utan för det bara gör mig ännu mer arg över att höra såna dumheter. Jag förstår att det är svårt för vissa att veta vad dom ska säga i den situationen som jag var i, men då är det nog bättre att hålla tyst. För det sårar mer än det hjälper av vissa kommentarer. 

 

Irriterad dagligen och trött, trött trött. Mer än 1 år sedan mamma dog nu men kämpar med tröttheten dagligen än. Jobbigt att orken inte vill finnas där. Lilla minsta sak gör att ångesten lockas fram och när den väl kommer så vet jag hur jobbig resten av dagen kommer bli. 

Min psykolog och läkare fick mig att förstå mitt mående bättre efter ett tag iallafall. Att jag inte är dum i huvudet, utan att det inte är konstigt att jag mår som jag gör och framförallt att det kommer ta tid....det kommer ta tid! Det var en liten lättnad att höra det, för när man inte känner igen sig själv så behöver man en bekräftelse på allt dom sa. Jag har ångest tabletter att ta...men glömmer dom så lätt så tar dom bara när jag vet att jag ska på något där mkt folk kommer vara eller på något möte mm. Vill inte ha en massa piller man ska gå och vara beroende av heller.

 

 

"Var inte rädd för att se en sörjande gråta, vi är inte arga, vi saknar en vi älskar"